for the birds

Jag är så trött på människor.

Okej, jag har tagit ett nytt steg i fuckface-världen. Joinat lite grupper eller vad det heter, föraktat lite människor som det går för bra eller för dåligt för. Och så där. Hatar det av hela mitt hjärta gör jag fortfarande också.

Usch. Fy fan och tvi och stormar och orkaner. Då hade man satt sig i sylten igen. Facebook. Jag har det. Låt mig vara. Jag vill väl inte känna alla egentligen. Och JA jag har redan fascinerats över hur liten världen är och den känner den och den känner den som jag känner och du känner och nej jag pallar inte. Jag ville ju bara ha nåt att göra medan jag lyssnade på Moneybrothers nya.

Men jag visste ju att det skulle bli så här. Varför kan inte allt bara vara som Last.fm?

Jag: - ...så han fick ta över kaptensbindeln när Juninho byttes ut.
Far: - Hm! Han ser så jävla vältränad ut.
Jag: - Jag trodde du skulle säga att han såg ut som ett barn.
Far: - Ja... Ett synnerligen vältränat barn.

Åh herregud. I typ en vecka har jag legat som den där bruden i Alien och väst "Kiiiiill meeee..! Kiiiiiill meeeeeeee..!". Men ingen dödade mig. Jag fick ta en till Alvedon istället och försöka somna om i mina svettlakan.

Utöver feber, halsont och hosta har jag under veckan utvecklat en elakartad rasism också. Jag har varit osäker ett tag, men nu är det ett faktum jag inte kan slå undan - jag är rasist. Tillsammans med hundarnas skall och alla dessa jävla telefoners jävla skallborrande ringande har jag hatat svarta människor. Förlåt alltså, men jag har hatat svarta människor något ofantligt. Jag har vänt mig om i feberyrorna och stirrat in i väggen för att undvika att se dom. För dom är överallt, såväl i Osaka som i Lyon. Friidrott och fotboll. Överallt. Värst var ett monster från nåt karibiskt land som skulle föreställa kvinna. Herregud, jag skulle hellre ha sex med stengubbarna på Påskön än med "henne".

Men - Jakob Hård. Denne virile kommentator har tagit mig igenom veckan. Han har tyst och sansat pratat mig till sömns varje dag, precis som han får mig att tryggt somna om när jag vaknat till Vasaloppet. Han är i sanning min hjälte för veckan, för att inte säga månaden och året.

Jag såg ett nytt, det vill säga osett, avsnitt av Scrubs igår! Helt fantastiskt. Jag hoppas på samma tur om en halvtimme igen. Scrubs är nog den jämnaste serien jag kollar på. Även om ett avsnitt inte är tokroligt så är det ändå bra. Det är ju fint. Här tänkte jag skriva nåt om Zach Braff och när han spelar fjollig, men vad jag nu tänkte skriva försvann helt ur huvudet nu. Jaja, han är bra i alla fall.

Hmm, så var det nåt annat också. Nej, det försvann också ur huvudet. Varför försvinner allt ur huvudet?

Åååhh, så tråkigt. Ooooohhhh... uuhhhh... såna här inlägg hatar jag att läsa. Jag försöker muntra upp det!

Jag har fått ett nytt litet störningsobjekt på jobbet, inte alls i klass med Elisabeth von Järndödh, men helt klart duglig för att sätta griller i huvudet på mig. Jag vet inte vad han heter och det är nog lika bra det för då skulle jag ju börja koppla alla med hans namn till honom och det vill jag ju inte. I alla fall - idag vid morgonfikat yttrade han orden "om man säger" ungefär en tio-femton gånger. Vid varje mening han fällde sa jag i mitt huvud "om man säger" och sekunden senare kom det, om man säger. Så fort han sa något tillade han det, om man säger. Helt sjukt, om man säger.

Jag är trött på sommaren. Från och med nu vill jag ha soliga höstdagar med värmande sol och snåla vindar. Jag var ute med hundarna nyss och - jag kände doften! Doften av hösten! Hahaa, härligt! Idag var också första gången sedan i våras som jag hade keps på mig. Det var ett kärt återseende. Nu ställs jag inför ett problem: ska jag låta håret växa ut så att jag inte ser ut som en canceroman eller ska jag fortsätta raka? Inte lätt.

Hur som helst! Jag känner för att gå upp tidigt en söndagmorgon, åka till Årsta och se på en skittråkig träning, lyssna på Rancid, spraya banderoller i nån blåsig tunnel där gröna och röda och bruna och gula löv fladdrar omkring, åka till nån skitstad (säg Borås eller Trelleborg) och se på match i nån sen omgång av allsvenskan. Men det är viktigt med sol. Och så lite blåst på det.

Det blir fint. Sen vill jag ha vår. Solig vår. Gärna med nån vindpust här och där.

Jag såg Stockholm Boogie igår. Mycket bra film om man bortser från människorna. Speciellt "Terrorese". Jag upptäckte nyss att hon ju är med i videon till "Kom igen Lena" med Håkan Hellström. Hennes skulle jag inte banga på att sparka in garnityren på. Gärna så att emalj, blod och kött stänker upp på en tegelvägg bredvid. Sen skulle jag tända en cigarett.

Djurgårn borta. We had joy, we had fun. Jag i vitt bakom kroppshyddan.

Herregud, vad jag skulle vilja ha en osedd dvd-box nu. En helt färsk säsong av någon kvalitativ serie med en massa 40-minutersavsnitt. Sitta hela kvällen och stirra skulle jag göra. Nu vet jag inte vad jag ska stirra på.

Eeeewww, vad trött jag är. Jag har ju jobbat i tre dagar nu, i sträck. Men det har gått bra, ingen fara på taket. Kapat lite vajer och så, satt upp lite gardiner och speglar och lampor och så.

Det enda som har gått snett är Elisabeth som är ny på firman. Man vet inte om hon är 17 eller 40 år, inte om man dömer efter utseendet i alla fall. Dömer man efter hennes beteende hamnar det väl någonstans mellan pantad tio och en halvåring och senil 96-åring. Usch! Precis alla former har hon på fel ställen också! Jävla päron alltså! Eller päron, det överensstämmer ju inte med verkligheten. Snarare en mosig äggplanta som någon klämt på i ändarna.

Imorgon ska Elisabeth på bröllop i Skåne. Hon ska åka tåg dit. Hoppas tåget spårar ur i Malmö-krokarna och att rälsen blir stulen så att hon inte kan åka tillbaka.

Tänk om man hade en efterbliven släkt. Vad vidrigt det skulle vara. Fy fan.

Och jag är trött. 0-1 suger.

Syrran kommer hem efter nåt spektakel hos nån Simon.

Jag: - Du måste klippa mig.
Syrran: - Inte nu!
Jag: - Nej, inte nu, men du måste avsätta lite tid åt det.
Syrran: - Ja.
Jag: - Du ser också ut att behöva klippa dig.
Syrran: - Mm, helt krulligt.
Jag: - CP-krull.
Syrran: - Va?
Jag: - CP-krull.

Jag: - Ska du och pappa gå på derbyt på måndag?
Brorsan: - Kanske, är det på Råsunda?
Jag: - Ja, fråga honom ikväll när han...
Brorsan, stort leende: - Ja!
Jag: - ...kommer hem full och glad.

Jag vaknade tidigt, tror jag, och tänkte att "Den där toan vore verkligen trevlig att besöka nu". Sen satte jag mig upp i sängen, vände mig om, och la mig med huvudet i fotändan. Vid halv tolv vaknade jag igen, hade ont i nacken eftersom jag inte har någon kudde i fotändan av sängen och trodde att klockan skulle vara typ åtta. Lite antiklimax där.

Har suttit och pimplat te och ätit russin i ett par timmar nu. Så kan en söndag börja.

Och så ska den väl fortsätta. AaB-AGF vid sex och Lens-PSG vid nio. Det blir jättebra. Imorn är det derby och för en gångs skull ser jag fram emot det. Det blir också jättebra. Det känns som att det var längesen man träffade grabbarna nu. Det ska verkligen bli trevligt.

Har ni märkt att det inte är något väder idag? Helt sjukt, det är verkligen inget väder alls. Ingenting. Jag har tittat ut flera gånger nu utan att se ett enda spår av väder. Det försökte alldeles nyss med lite regn, men nä. Det gav upp. Fortfarande inget väder.

Jag skulle egentligen kunna sitta och kommentera Alex Schulmans blogg hela dagarna, men nu känner jag att jag verkligen har anledning att göra det. Kolla på klippet här.

Ganska kul va? Precis vad jag också tyckte och lite roligt tycker jag väl att det fortfarande är.

Men sen kom jag att tänka på det - fan vad crazy dom måste känna sig som står och skrålar i den där gamla MJ-hiten. Själv upplever jag det där minst någon gång i månaden, om och om igen. Mycket mer, mycket längre och mycket högre dessutom.

Det är såna insikter som får mig att undra hur alla andra orkar fortsätta sina liv. Alla vanliga människor.

Jag vet att ni vill veta mer om mina sexdrömmar, ni är bara för fina för att inte fråga.

Inatt var det förstås dags för en vidareutveckling av drömmarna. Förstås. Denna gång lite mer sofistikerat. Jag hade huxflux tre flickvänner att hålla reda på. Bara så där. Till och med i drömmen var jag lite förvånad och det är ovanligt, det är sällan något är särskilt uppseendeväckande i drömmar. Helt problemfritt var det inte att ha tre flickvänner. En hette Sofie, en annan Emelie (jag tror att hon var väldigt mycket yngre än mig) och den tredje tror jag aldrig att jag fick reda på vad hon hette. Eftersom det bara var två namn att hålla reda på borde det ju inte varit så svårt, men jag lyckades ändå blanda ihop flickvännerna.
- Sofie? Jag heter Emelie, sa Emelie till mig misstänksamt.

Typ då tror jag att jag vaknade.

Det börjar kännas som att jag är med i den där serien som gick på sommarlovsmorgon för en massa år sen. En kille hade hamnat i koma och upplevde i sitt komahuvud en värld där barn härskade. Jag tror att deras ledare hette Brad. Det är bara en tidsfråga innan Brad dyker upp hos mig. Det kan till och med vara så att det är jag som är Brad.

Nu måste jag snabbt bli lite samtidsbevakande. Nelly Furtados "Say it right" går på Mtv. Den ligger trea på Euro Top 20. Helt otroligt. När hände det senast att en så deppig låt låg så högt upp på listorna en sommar? På somrarna brukar det ju vara vuxna män som dansar fula danser med yppiga damer, yppiga damer med färgglada peruker som sjunger nasalt och semivuxna män som sjunger barnsliga sånger om yppiga damer. Aldrig någonsin har väl färglösa, smådeprimerande och såsiga sånger varit så populära som i år?

Okej, dags att lägga fram tesen - vädret. Du har klagat, ni har klagat. Regn och gråa skyar. Klart som Fagerlöf att vädret påverkar oss. "Say it right" är ju inte den enda låten i sitt slag denna sommar. Shakiras "Las de la intución" är ju inget ecstacy-piller direkt, Tokio Hotel (förlåt för att jag överhuvudtaget nämner dom) är knappast Cartoons efterföljare och "Umbrella" med Rihanna handlar ju för tusan om att skydda sig mot regn! Det tydligaste exemplet är ändå Säkert!:s "Allt som var ditt". En våldtäktslåt. På sommaren. Jag vilar mitt fall alltså. "Release me" med Oh Laura har en annan duktig bloggerska redan styckmördat, så den känns onödig att ens nämna.

"Working class hero", "Thnks Fr Th Mmrs", "Hanna", "Chasing cars", "4 in the morning"... jag kan sitta här hela dagen.

Ni kanske undrar hur jag kan vara så klarsynt? Jo - inget, och då menar jag inget inget inget, påverkar mig personligen i mitt dagliga val av musik så mycket som vädret. Det spelar ingen roll hur bra låtarna i mp3-spelaren är om vädret är fel. Därför har jag svårt att lyssna på Social Distortions "Sex, love & rock n' roll" och Moneybrothers "Pengabrorsan" när det inte är juletider, Mando Diaos "Hurricane Bar" när det inte är solig höst och Sum 41:s gladaste när det inte är bländande solsken och varmt som i en kastrull.

Pust, det är jobbigt att vara så samtidsbevakande.


Fotnot: Men JA, det är väl klart att det finns undantag, pucko. Jag är ju inte dum.

Jag har en jättestor klump i magen. Jag känner igen klumpen. Klumpen är av det panikångestartade rastlösheta slaget. Jag vill egentligen inte göra någonting, det vill säga bara slökolla lite på Scrubs och Simpsons, spela lite GTA och Guitar Hero, ta en simtur i simhallen, gå en sväng, ta en titt på stan, städa upp lite, läsa senaste Café, slumra till lite, duscha, lyssna lite på music.

Ja, ni hör ju. Vadå "vill egentligen inte göra någonting"? Så dumt. Gör nåt då.

Så här på torsdagskvisten börjar man ju ångra sig lite. Jag har lovat mig själv och andra lite för mycket.

Saker som jag borde skrivit på bloggen för längesen:
- Avhandling om stavningsautism
- Den definitiva Turtles-posten
- Genomgång av Hultsfred 2007
- The Jam - så började det

Alla känns lika trevliga att sätta igång med, men samtidigt ack så kämpiga.

Jag ska vara helt ärlig. Mina vidriga mardrömmar om jobb och skola har bytts ut mot - sexdrömmar. Jag har nu drömt om nakna bröst och sånt i två nätter i rad. Jag är lite kluven i min inställning till sexdrömmar. Det är ju trevligt och så, men man blir ju hemskt hemskt ledsen när man vaknar. Det var bara en dröm. Kort och gott motsatsen till drömmar om jobb och skola.

FYI så går sexdrömmarna sällan särskilt långt, så helt sjuk i huvudet är jag inte. Var inte oroliga. Torka bort det där röda du har i ansiktet.

Helt sjukt att jag är uppe redan. Jag måste vara nervös inför Parksommar. Ska någon med? Moneybrother och Säkert! på Skansen kan man väl inte tacka nej till?

Nu nös någon utanför mitt fönster.

Hungrig är jag. Och inte finns det något att äta. Oh death.

Ligger hos Viktor. Hatar typ Mac.

Jag är mer kluven än på länge. Jag mår helt okej. Dagen efter bortamatch brukar oftast vara minst sagt helt okej. Men idag är det andra bullar kan man säga. I en vecka i sträck har jag drömt om jobb och plugg i olika sammanhang. Drömmarna har varit helt olika, bortsett från det faktum att jag i alla drömmar har tänkt att "jag vill bort härifrån, jag vill inte jobba eller plugga". Det har varit skönt att vakna upp, men nu börjar jag bli rädd för att sova. För sova betyder inte längre vila. Sova betyder nu jobb. Sova betyder nu skola.

Det här beror förstås på månadsskiftet. Juli-augusti betyder vanligtvis slutet på ledighet och början på nåt skit. Men i år är det annorlunda. Jag vet ju inte vart jag ska ta vägen riktigt. Antagligen jobb. Så länge drömmer jag mardrömmar om vart jag ska ta vägen.

Nu måste jag åka till Viktor och få lite stöd. Vi ska pumpa en basketboll i terapisyfte. Det ser jag fram emot. Jag hoppas att det tar lång tid.

Nu luktar det för jävligt här inne. Amerikanen har spelat Guitar Hero i cirka fyra timmar i sträck och luktar helt fruktansvärt. Han ligger bakom mig nu igen och luktar svett. Men så ropade han plötsligt: "Hey man! Det är lugnt om jag lägger av den värsta bomben sedan Hiroshima va??" (fritt översatt) och innan jag hann svara att "Nej du lilla missfoster, det går inte för sig!" så var mitt rum förvandlat till duschrum (fri översättning av ordet 'gaskammare'). Jänkare ska alltid vara värst. Och är dom inte värst så ser dom till att vara ännu värre.

Snart tar jag mitt pick och pack och beger mig till en annan del av den här världsdelen. Det sticker i näsan. Vad har han ätit egentligen?

Internet är ju fantastiskt alltså. Just nu pratar jag med lite fransmän, laddar ner countryversioner av diverse låtar och så pratar jag fjortisspråk med Tony, samtidigt som jag bevakar alla nödvändiga forum och bloggar. Jag känner att jag har kommit till en punkt där jag inte kan utnyttja internet mer. Känns helt okej.

Det ligger en amerikan bakom mig. Trött är han efter en hård svensk arbetsvecka. Jag försöker skriva detta så tyst jag bara kan. Ungefär en gång i minuten suckar han till och stönar lite. Jag vet inte om han sover. Vid varje stön försöker jag slå bort tankarna på att han kanske...ehm. Masturberar? Nej då. Inte då. Han drömmer så sött.

Jag vill ju inte vända mig om och se vad han egentligen pysslar med bakom mig. Kanske störs han bara av min mages kurrande och bordets knarrande. Hoppas det. Hoppas verkligen verkligen det. Jag tror att jag ska börja slå ogenerat på tangenterna så att han vaknar och slutar upp med det där bombastiska stånkandet.

Det är club i mitt huvud och du är välkommen. Put your hands up for Mr Pink - I love this brain!

Nu höll jag på att säga till amerikanen, Joe heter han förresten, att han luktar olja och metall. Men tänk om det är hans deoderant eller parfym som luktar så? Det kanske inte är så roligt att gå omkring och plågas av tanken att man luktar som en verkstad. Jag säger... INGENTING.

D man inte vet tar man ingen skada av.

Jag känner mig lite skandalös här och nu. Jag menar, jag har ju inte uppdaterat här på skitalänge. Så vad har hänt? Massor kan jag säga. Inte så att jag orkar dra allt här. Bara så ni vet.

Men igår tittade Viktor förbi. Jag har ju en amerikan här som alla får komma och titta på. Inte nog med att han är från det stora landet i väst, han är en jäkul på Guitar Hero också. Därför fick Viktor komma över hit. Vi åt lite halväckliga hamburgare och pommes frites, drack lite god privatimporterad Tuborg (grön som gräset i Äämsterdääm) och mulade i oss chirre. Det var verkligen trevligt. Förutom vid ett tillfälle då Viktor tvingade mig att spela. Jag har knappt spelat på easy och så plötsligt satt jag där på hard eller expert eller vad det nu var. Det spelar egentligen ingen större roll. Det var hur som helst lite som att gå från chokladcigaretter till heroin. Det gick inte så bra. Det gick i ärlighetens namn faktiskt dåligt. Först satsade jag på att plocka dom blåa, sen övergick jag till en mer openminded taktik där det gällde att slå på alla knappar på en gång. Sen plockade jag fram Burnout och fick äntligen vinna lite.

Nu fick jag e-postmeddelande från Fred Perry. Imponerande att en så gammal man är en så flitig mailare.